Idag åker mina föräldrar, min syster och ytterligare tio släktingar till Turkiet för en veckas sol och det finns ingenstans jag hellre vill vara än att vara där med dem, tillsammans med Engelsmannen och Lilla H (på en solstol med en sangria i handen).
Jag är av naturen en sån där åsiktsbenägen person som dissar charter till förmån för storstadssemestrar (hur kul är det att ligga vid poolen tillsammans med en massa andra svenskar) och som avfärdar all-inclusiveresor med uttryck som ”dåligt för lokalbefolkningen” och ”vem vill äta på samma ställe en hel vecka?”
Men sedan Lilla H kom har något förändrats. Vi springer i 120 för jämnan och när jag är ledig vill jag vara ledig. Jag hinner inte leta hotell själv och jag orkar inte upptäcka byar ”långt från turistorterna”. Om sanningen ska fram vill jag knappt bestämma vad jag ska äta själv, goddammit.
En resa nu hade suttit som hand i handske. Men kanske till våren om gud vill och räntorna ligger kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar