Visningar vi minns

Vi gick på en visning i våras, då när vi fortfarande undersökte marknaden, där vi slog oss i slang med en familj. De dök upp på samma visning som oss, två gånger samma kväll och de hade barnen med sig. Efter visning nummer två åkte vi hem medan de skulle beta av ytterligare objekt.
- Har ni letat länge? Frågade vi.
- Två år, svarade de.
Deras barn var luttrade, de hade med sig serietidningar och letade upp det lugnaste sovrummet.

Lyckligtvis slapp vi leta i två år, men många visningar blev det, uppemot ett tjugotal skulle jag tro. De flesta har jag tack och lov redan glömt men några har dröjt sig kvar av olika anledningar.

Den första lägenhet vi budade på lades ut till försäljning mitt i sommaren, strax efter att vår eget hus gått igenom besiktningen. Utgångspriset låg farligt nära vårt maxtak men vi chansade. ”Det är ju mitt i sommaren! Vem tittar väl på lägenhet då?”
Väldigt, väldigt många skulle det visa sig. Men vi trodde ändå på oss själva och gick runt med skeptiska ögon (obs! proffstaktik för att avskräcka övriga intressenter). ”Är det inte lite onödigt med två superutrustade badrum? Nog är det väldigt svårt att möblera ett rum på nästan 70 kvadrat?” Och så vidare. Inte förrän Ingvar Oldsberg (The Man, The Myth) klev in genom dörren insåg vi att slaget var förlorat.

Sedan följde en annan pärla. Den hade utsikt över vattnet, den hade en liten trädgård, den låg precis vid en lekplats, den hade pärlspont och vit diskho i porslin. Ja, den var så perfekt som en lägenhet kan bli. Dessutom hade vi en god marginal prismässigt. Trodde vi. 80 personer dök upp på visningen varav säkert 60 redan hade flyttat in i fantasin. Budgivningen rusade och mäklaren bad nästan om ursäkt. Fattas bara. En gås hade kunnat prissätta bättre.

Lägenheten vi skulle komma att skriva kontrakt på utmärkte sig genom att absolut inte utmärka sig. Den låg i ett område jag inte riktigt hade övervägt men jag hängde med för Engelsmannens skull. Jag visade god vilja. Och ja, så gick det som det gick och det gick ju bra.

Så här i efterhand känns det naturligtvis helt självklart att det skulle bli just den lägenheten och ingen annan. Lite som att föda barn faktiskt.

Nära till allt

Ingen braskamin, inga mjukslitna trägolv, inga frilagda takbjälkar och inga spröjsade fönster. Ingen kluckande å, ingen hundraårig stenbro, inget trädäck och heller ingen gräsmatta mellan tårna.

Men

Nära jobbet, nära vänner, nära syrran och nära träning. Nära shopping, nära stormarknad, nära bio, nära utgång och nära hemgång.

Och dessutom

Mindre restid och mindre dötid, mera fritid och mera kvalitetstid. Det, mina vänner, är det verkliga värdet av flytten.

Bokmessa

Någon författare blir jag aldrig ty jag saknar självdisciplin och bärande idéer. Och talangen räcker nog inte heller längre än till ett par – tre sidor. Max.
Och det känns helt okej.

Det brukar sägas att svenskarna är ett sjungande folk. Men att döma av antalet aktiva bloggare (ca 60 000) är vi också ett skrivande folk.

Jag har förstått att det i många svenska hjärtan finns en dröm om att få en bok utgiven. Om det vittnar till exempel förlagen som får in fler manuskript för varje år.
När jag växte upp var det en lite äldre kille som tryckte upp en egen bok som han sedan distribuerade i bekantskapskretsen. Det tyckte vi var lite lagom galet: Så egenkärt, så icke förenligt med Jante.
Men det var då, i början på 90-talet. Idag kan den som har en slant över ställa sitt eget epos mellan Dostojevskij och Marian Keyes i bokhyllan med hjälp av självpubliceringsförlag, typ Vulkan och Recito. Och varför inte bli din egen lyckas smed?

Idag besöker jag underbara Bokmässan för att insupa lite litterär flärd. Men mest för att plocka på mig gratisprover och billiga böcker.

Veckans köping

Den senaste veckan har jag köpt
1) Ett par röda Adidas high tops, stl 37
2) Åtta par kalsonger i blandade mönster, stl 86/92
3) En styck lägenhet, 90 kvm, 3 rum och kök.

Mest tid lade jag på att välja kalsonger. Det gäller att hitta ett mönster så fantasieggande att två och ett halvt-åringen kan tänka sig att byta ut de älskade blöjorna. Hittills har de mörkblå krokodilerna mot den gröna bakgrunden väckt störst bifall.

Hyllningssång till flyttfirman

Förra flytten gick från centrala London. Ett stort steg för Engelsmannen som skulle byta land men förberedelserna inför D-day kunde inte varit lugnare.
I England är flyttar big business och vi hade besök av ett gäng representanter från olika lokala flyttfirmor som lämnade offerter höga som höghus.
I slutändan valde vi ett svenskt företag där packningen var inkluderad i priset.
- Kan vi inte få packa lite själva? undrade jag.
- Nej, då gäller inte försäkringen, fick jag till svar.
Så kom det sig att flyttkillarna dök upp en tidig lördagsmorgon med sina prillor och sina trillor (en liten flyttkärra). De monterade rampar och skrynklade silkespapper, drog några göteborgsvitsar och var allmänt super. Vi satt i soffan och såg på tv, gick ut och åt lunch, satt i soffan och såg på tv, gick ut och åt middag och när vi kom tillbaka fanns ingen soffa kvar.
På morgonen slängde vi madrassen och dubbelsovsäcken (aldrig igen!) i en container, tog våra resväskor och bytte land.
När vi äntligen hittat vårt hus och kunde packa upp alla flyttlådor, plugga in stereon och dra täckfiltarna av våra möbler var det ren glädje; inte en enda repad skiva, inte ett enda krossat glas.

Vem vill jag vara ikväll?

Enligt uppgift är vi nu drygt tre miljoner svenskar som regelbundet överdoserar Hemnet. På deras hemsida lär jag mig också att den genomsnittliga beroendeprofilen är en kvinna mellan 30-39-år som har småbarn eller skolbarn, hon är välutbildad och har relativt god inkomst.
Men inte kan det väl vara så att vi ska flytta hela högen? Nej, det är lite bal på slottet över det här beroendet. Brygg en kopp kaffe när barnen gått och lagt sig, slå dig ned framför Hemnet, flytta in i de olika bostäderna; se dig själv skrida i designertofflor sippandes en extrastark espresso, i ridbyxor utanför herrgården med tillhörande stall eller i gummistövlar med blåbärskorg framför det lilla torpet…
Oförarglig verklighetsflykt? Nja, I am not so sure. På en hälsosajt läser jag att den gemensamma nämnaren för alla former av beroende är att vi tar till en yttre åtgärd för att kompensera ett inre problem. Ett beroende handlar om ett vanemässigt beteende som vi inte upplever att vi klarar oss utan.
Så: Jag är ett solklart fall! Någon avvänjningskur hittar jag dock inte hur jag än letar så det verkar inte bättre än att jag får klara av det själv. Cold turkey är inget alternativ, det har jag alldeles för svag karaktär för, så då återstår en nedtrappningskur. Om den fungerar kanske jag kan göra business av den?
Jag tänker mig den något så här:

1)Ändra inställningar på Ditt Hemnet. Radera alla noggrant inlagda uppgifter om pris, storlek och område och känn hur oron sprider sig i kroppen när du inte hittar lägan du (i fantasin) flyttade in i förra veckan.

2)Kolla in bostäder som ligger flera mille över ditt maxtak och just när njutningsklimax är nära byter du raskt till prisstatistiken över ditt eget område. Kontemplera en stund över mellanskillnaden och boka ett möte med din bankman.

3)Spärra Hemnet som barnförbjudet material och intala dig själv att nu är det dags att skaffa sig ett liv även om du vet att det i längden är omöjligt.

Tomten jag vill ha...

Nu skriver vi önskelistor för fulla muggar. Vi flyttar från 130 till 90 kvadrat så det mest naturliga vore väl att vi skrev listor på vad vi måste göra oss av med. Och det ska vi naturligtvis göra. Men först ska vi njuta några dagars barnslig glädje över att vi i grevens tid, fem veckor innan utflyttningsdatum, skrivit kontrakt på en superfin trea. Hurra!

Överst på Engelsmannens önskelista står ordet Flatscreen. Här på landet hyser vi två tjockisar men de kommer bli utskrattade av de vackra smalisarna i stan så de får köras till återvinning istället.

På min lista står det Gräddvit cykel. Här på landet cyklar vi aldrig, uppförsbacken upp till byn är för brant. Vi går eller (alldeles för lättvindigt) åker bil. Men i stan, där ska jag ha en cykel som kan ta mig till jobbet, som kan hämta på dagis, som kan parkeras utanför gymmet (Jag sa väl att det var en önskelista?) Och gräddvit ska den vara för det är det oskrivna bladets färg.

Vad Lilla H önskar sig har vi inte lyckats sätta fingret på. Alldeles nyss berättade vi för honom att vi ska flytta och att mamma och daddy och alla hans leksaker självklart ska följa med. Han kontrade med att han vill ta med sig sin säng. Som ni ser på bilden kan det bli problematiskt.