Trevlig helg!

Kan vi åka skridskor på riktigt istället?

Vad gör man hela långa hösten? Åker på helgresor förstås! Här kommer allra bästa miniguiden till Göteborg med utgångspunkt från vår nya lya. Allt ligger inom en 10-minuters radie.

• Hajar på Universeum
• Bildning på Världskulturmuseet
• Konsert eller sport på Scandinavium
• Jul på Liseberg
• Mat på Cucina Italiana
• Vällust på Trädgårdsföreningen
• Skridskoåkning på Heden

Tankar om tid

Mer sånt här, tack.

Jag önskar mig tid nu. Efter mitt duracellkaninrace som faktiskt varat i flera månader behöver jag lite tid till mig själv.

Och om tid inte går att köpa för pengar så önskar jag mig något som känns som långsamt, som fortplantar sig i alla nervtrådar och hittar fram.
Kanske en resa till Rom där jag planlöst flanerar mellan historiska monument med tiden, den allomfattande, som en snäll bris i håret. Eller varför inte en helg på Österlen? Jag och Engelsmannen bland höstlöven eller framför brasan, ätandes för fet mat, drickandes för dyrt vin.

Jag kan sträcka mig till en ansiktsbehandling, jag är ju av naturen väldigt oknusslig. En quick fix i sammanhanget som kanske till och med lyckas med konststycket att vrida tiden tillbaka genom att släta ut några rynkor.

Drömmer om en jul. Hemma.

Julen för två år sedan. Kusinerna hade lite olika förväntningar på julklapparna.

Jag älskar julen och jag älskar idén om julen ännu mer. Inredningstidningarna med inför-julen-tips är mina allra mest lästa och kan bringa fram julstämning i juli.

I år blir det jul i Sverige efter två jular utomlands och jag kan knappt bärga mig. Lilla H fyller tre strax innan nyår så kanske att han kommer minnas något från denna julen? Det är nu vi skapar hans barndomsminnen och det känns stort, stort och ofantligt roligt.

Engelsmannen vill gå loss och köpa vartenda Brio-tåg i universum medan jag själv drömmer om sådana där hederliga Barnen i Bullerbyn-klappar. Med lackade sigill (vad är det mamma? Det är kladdigt!) kossor gjorda av kottar (är det ett träd?) och ärvda skridskor (är dom gamla, mamma? Vill du köpa nya?) Man får vara nöjd om vi hamnar någonstans mitt emellan.

Killjoy hade rätt

- Jag drömmer om hur det kommer att kännas att vakna upp på morgnarna i lägenheten, sa jag till Engelsmannen för ett par veckor sedan. Jag ser mig själv strosa mellan rummen med radion på låg volym, kaffet puttrar i bryggaren.

- I mostly think about how hard it’s gonna be to find things in all the boxes, replikerade Engelsmannen.

Turns out he was right.

Vem i hela världen?

Jag läser en artikel om nätförsäljningen. Den ökar såklart, folk köper och säljer som tokiga på Blocket, Tradera och E-bay. Är det bra eller dåligt för ekonomin, frågar sig de som arbetar med statens finanser.
Inte bra, säger de som tror att det bromsar konsumtionen och att vi alla köper en nedsutten soffa istället för en ny, uppstudsig.
Nja, säger jag, som de senaste veckorna sålt av en styck hörnsoffa, ett fönster, en skrivbordsstol, ett hemsnickrat skrivbord, ett soffbord, två kökslampor och dubbla altandörrar. För pengarna ska jag inte köpa vingar men dock lampor. Garanterad nykonsumtion.

Från ett kaos till ett annat

Nu är vi alltså här. Ja, vi är framme vid resans slut. Det är nu vi ska börja skörda frukterna efter alla dessa veckor och månader av planering.
Men var är sagofén? Hon som med sitt magiska trollspö skulle ställa allt till rätta och göra allt lika skinande blankt som i Ajaxreklamen. Har hon gått fel månne? De har inte hunnit få upp våra namn på dörren ännu, det är såklart därför.
För inte kan det väl vara meningen att det är vi själva som ska fixa tv-anslutning, bredbandsuppkoppling, elbolag, nya köksmattor, gigantiska hyllsektioner, mer belysning och uppackade lådor?

Allt är tillåtet i krig och kärlek (och heminredning)...

Vi har flyttat, om det nu lyckats undgå någon. På pappret är det jag, Engelsmannen och Lilla H som nu huserar tillsammans i en spatiös trerummare. I verkligheten har jag och Engelsmannen flyttat in i helt olika lägenheter.

- Ska den byrån verkligen stå där?
- Of course. Why?
- Nä, det är bara det att jag trodde den skulle stå i Lilla Hs rum.
- Did you? Well, that’s not really gonna work, is it?

Och så vidare.
Vi utkämpar små bataljer här och vi väljer våra strider noga. Taktiskt tror jag att jag ligger några snäpp före. ”Om jag låtsas att jag inte gillar att han lagt soffkuddarna där, kanske han ger med sig vad gäller valet av gardiner”.
Eller så missbedömer vi varandra båda två och snärjer in oss så mycket att ingen blir nöjd. Alternativt spelar det kanske inte så stor roll var kuddarna hamnar i det långa loppet.

Nu eller aldrig

Det är höst.
Vi ska flytta till ny bostad.
Jag har en ny väska.

Tre uppenbara chanser att äntligen blir den där ordningsamma personen man misstänker gömmer sig någonstans långt därinne.

Tänk hösten med sina långa hemmakvällar, som gjorda för att avsluta påbörjade sömnadsprojekt eller för att ta itu med alla hemsläpade sommarloppisfynd.

Tänk en flytt med sina möjligheter att äntligen rensa ur, ge bort, kasta (och köpa nytt!)

Tänk en ny väska med sina många fack som bara väntar på att fyllas med vackra block, uppdaterade kalendrar och nya, vassa pennor.

Nu tar jag bloggpaus för att ägna mig åt att omsätta mina egna flyttips i praktiken och bereder samtidigt plats för Hanna, som ska blogga om vägen till bb, bebis och bröllop. Efter henne kommer norrlandsstudenten Anders tillbaka.

Vi ses om ett par veckor igen. Då är vi nyinflyttade!

Vad är väl en charterresa till solen?

Idag åker mina föräldrar, min syster och ytterligare tio släktingar till Turkiet för en veckas sol och det finns ingenstans jag hellre vill vara än att vara där med dem, tillsammans med Engelsmannen och Lilla H (på en solstol med en sangria i handen).
Jag är av naturen en sån där åsiktsbenägen person som dissar charter till förmån för storstadssemestrar (hur kul är det att ligga vid poolen tillsammans med en massa andra svenskar) och som avfärdar all-inclusiveresor med uttryck som ”dåligt för lokalbefolkningen” och ”vem vill äta på samma ställe en hel vecka?”
Men sedan Lilla H kom har något förändrats. Vi springer i 120 för jämnan och när jag är ledig vill jag vara ledig. Jag hinner inte leta hotell själv och jag orkar inte upptäcka byar ”långt från turistorterna”. Om sanningen ska fram vill jag knappt bestämma vad jag ska äta själv, goddammit.
En resa nu hade suttit som hand i handske. Men kanske till våren om gud vill och räntorna ligger kvar.

Flyttfågel

Det blev fem och ett halvt år i huset och det är det i särklass längsta jag bott någonstans sedan jag flyttade hemifrån 1994.Jag gillar att flytta och reslust, studier, praktikplatser, kärlek, avslutad kärlek, andrahandskontrakt, jobb och säkert en del annat har fått mig att byta bostad i runda slängar 20 gånger. Och jag har lärt mig en del på vägen.

1. Rensa ur innan flytten. Inför flyttar råder det nästan alltid tidsbrist, där har jag aldrig lyckats komma på några knep, men försök ändå lägga tid på att ge bort kläder du inte använder, tömma pärmar på papper du inte längre behöver etc. Det är aptråkigt att behöva stå och packa upp ”fula” grejer på nya stället.

2. Var noga med adressändringen. En gång nådde en räkning från adressändring nästan ända fram till Inkasso. Orsak? De hade skickat påminnelserna till den gamla adressen… öööhhh.

3. Ta hjälp med städningen av gamla lägenheten. Jaha då var allt klart då, tänker du när du fått in den sista flyttkartongen och skruvat i några glödlampor så att du ser att borsta tänderna. Nej, just det ja, den gamla lyan ska ju skrubbas ur. Fy vad tråkigt det är att frosta av en frys när allt man vill göra är att planera inflyttningsfesten.

4. Ha alltid en viktigt-väska där du slänger ner nycklar, viktiga papper du behöver första dagarna efter flytten, klädombyte, blöjor och välling (om du har bebis), tepåsar (om du har en Engelsman) med mera. Det är supersvårt att hitta något de första timmarna efter en flytt oavsett hur noga du märkt dina lådor.

5. Använd riktiga flyttlådor. Papperskassar kan tyckas vara ett okej alternativ men de går inte att stapla och tar därför alldeles för stor golvyta, de går heller inte att märka och dessutom går saker mycket lättare sönder.

Dream on, baby

Jag fortsätter på gårdagens tema: Tänk om jag faktiskt blev sådär verkligt rik. Jätterik. Biljonär! Vad skulle jag egentligen göra med slantarna? Jo, jag skulle:
Resa mer. Jobba mindre. Sova längre. Äta dyrare. Sikta högre.

Och kanske köpa ett hus med pool. Vid Medelhavet.

Saker jag lärt mig men aldrig kommer att förstå

Bilen – ett av vuxen-ekonomins alla svarta hål.

I helgen var jag på examensfest. Marie är färdig ekonom så det hurrade och skålade vi för. Fast allra mest hurrade vi för att hon lyckats med sin examen samtidigt som hon jobbar som VD och är tvåbarnsmor. Hurra upphöjt till hundra.

Själv tog jag examen för åtta år sedan och det har varit bra år. Om jag på examensdagen hade kunnat se åtta år framåt i tiden hade jag varit nöjd. En av bilderna i kristallkulan hade dock gjort mig förvånad. Jag minns att jag som student med en "inkomst" på 7000 kronor i månaden trodde att jag skulle ha råd med nästintill allt jag önskade mig när jag väl började jobba. Av någon outgrundlig anledning har det inte blivit riktigt så och jag tycker på allvar att det är ett av livets stora mysterier.

Med blått mod

Helgen hos mina föräldrar avlöpte utan större incidenter. Annat var det vid förra besöket.

- Nej men vad gör du? Det vet du ju att man inte målar på TV:n!!
- Titta mamma, han är helt blå!
- Jag blir riktigt ledsen när du gör så.
- Var inte ledsen mamma, det var inte ditt fel.

Visningar vi minns

Vi gick på en visning i våras, då när vi fortfarande undersökte marknaden, där vi slog oss i slang med en familj. De dök upp på samma visning som oss, två gånger samma kväll och de hade barnen med sig. Efter visning nummer två åkte vi hem medan de skulle beta av ytterligare objekt.
- Har ni letat länge? Frågade vi.
- Två år, svarade de.
Deras barn var luttrade, de hade med sig serietidningar och letade upp det lugnaste sovrummet.

Lyckligtvis slapp vi leta i två år, men många visningar blev det, uppemot ett tjugotal skulle jag tro. De flesta har jag tack och lov redan glömt men några har dröjt sig kvar av olika anledningar.

Den första lägenhet vi budade på lades ut till försäljning mitt i sommaren, strax efter att vår eget hus gått igenom besiktningen. Utgångspriset låg farligt nära vårt maxtak men vi chansade. ”Det är ju mitt i sommaren! Vem tittar väl på lägenhet då?”
Väldigt, väldigt många skulle det visa sig. Men vi trodde ändå på oss själva och gick runt med skeptiska ögon (obs! proffstaktik för att avskräcka övriga intressenter). ”Är det inte lite onödigt med två superutrustade badrum? Nog är det väldigt svårt att möblera ett rum på nästan 70 kvadrat?” Och så vidare. Inte förrän Ingvar Oldsberg (The Man, The Myth) klev in genom dörren insåg vi att slaget var förlorat.

Sedan följde en annan pärla. Den hade utsikt över vattnet, den hade en liten trädgård, den låg precis vid en lekplats, den hade pärlspont och vit diskho i porslin. Ja, den var så perfekt som en lägenhet kan bli. Dessutom hade vi en god marginal prismässigt. Trodde vi. 80 personer dök upp på visningen varav säkert 60 redan hade flyttat in i fantasin. Budgivningen rusade och mäklaren bad nästan om ursäkt. Fattas bara. En gås hade kunnat prissätta bättre.

Lägenheten vi skulle komma att skriva kontrakt på utmärkte sig genom att absolut inte utmärka sig. Den låg i ett område jag inte riktigt hade övervägt men jag hängde med för Engelsmannens skull. Jag visade god vilja. Och ja, så gick det som det gick och det gick ju bra.

Så här i efterhand känns det naturligtvis helt självklart att det skulle bli just den lägenheten och ingen annan. Lite som att föda barn faktiskt.

Nära till allt

Ingen braskamin, inga mjukslitna trägolv, inga frilagda takbjälkar och inga spröjsade fönster. Ingen kluckande å, ingen hundraårig stenbro, inget trädäck och heller ingen gräsmatta mellan tårna.

Men

Nära jobbet, nära vänner, nära syrran och nära träning. Nära shopping, nära stormarknad, nära bio, nära utgång och nära hemgång.

Och dessutom

Mindre restid och mindre dötid, mera fritid och mera kvalitetstid. Det, mina vänner, är det verkliga värdet av flytten.

Bokmessa

Någon författare blir jag aldrig ty jag saknar självdisciplin och bärande idéer. Och talangen räcker nog inte heller längre än till ett par – tre sidor. Max.
Och det känns helt okej.

Det brukar sägas att svenskarna är ett sjungande folk. Men att döma av antalet aktiva bloggare (ca 60 000) är vi också ett skrivande folk.

Jag har förstått att det i många svenska hjärtan finns en dröm om att få en bok utgiven. Om det vittnar till exempel förlagen som får in fler manuskript för varje år.
När jag växte upp var det en lite äldre kille som tryckte upp en egen bok som han sedan distribuerade i bekantskapskretsen. Det tyckte vi var lite lagom galet: Så egenkärt, så icke förenligt med Jante.
Men det var då, i början på 90-talet. Idag kan den som har en slant över ställa sitt eget epos mellan Dostojevskij och Marian Keyes i bokhyllan med hjälp av självpubliceringsförlag, typ Vulkan och Recito. Och varför inte bli din egen lyckas smed?

Idag besöker jag underbara Bokmässan för att insupa lite litterär flärd. Men mest för att plocka på mig gratisprover och billiga böcker.

Veckans köping

Den senaste veckan har jag köpt
1) Ett par röda Adidas high tops, stl 37
2) Åtta par kalsonger i blandade mönster, stl 86/92
3) En styck lägenhet, 90 kvm, 3 rum och kök.

Mest tid lade jag på att välja kalsonger. Det gäller att hitta ett mönster så fantasieggande att två och ett halvt-åringen kan tänka sig att byta ut de älskade blöjorna. Hittills har de mörkblå krokodilerna mot den gröna bakgrunden väckt störst bifall.

Hyllningssång till flyttfirman

Förra flytten gick från centrala London. Ett stort steg för Engelsmannen som skulle byta land men förberedelserna inför D-day kunde inte varit lugnare.
I England är flyttar big business och vi hade besök av ett gäng representanter från olika lokala flyttfirmor som lämnade offerter höga som höghus.
I slutändan valde vi ett svenskt företag där packningen var inkluderad i priset.
- Kan vi inte få packa lite själva? undrade jag.
- Nej, då gäller inte försäkringen, fick jag till svar.
Så kom det sig att flyttkillarna dök upp en tidig lördagsmorgon med sina prillor och sina trillor (en liten flyttkärra). De monterade rampar och skrynklade silkespapper, drog några göteborgsvitsar och var allmänt super. Vi satt i soffan och såg på tv, gick ut och åt lunch, satt i soffan och såg på tv, gick ut och åt middag och när vi kom tillbaka fanns ingen soffa kvar.
På morgonen slängde vi madrassen och dubbelsovsäcken (aldrig igen!) i en container, tog våra resväskor och bytte land.
När vi äntligen hittat vårt hus och kunde packa upp alla flyttlådor, plugga in stereon och dra täckfiltarna av våra möbler var det ren glädje; inte en enda repad skiva, inte ett enda krossat glas.

Vem vill jag vara ikväll?

Enligt uppgift är vi nu drygt tre miljoner svenskar som regelbundet överdoserar Hemnet. På deras hemsida lär jag mig också att den genomsnittliga beroendeprofilen är en kvinna mellan 30-39-år som har småbarn eller skolbarn, hon är välutbildad och har relativt god inkomst.
Men inte kan det väl vara så att vi ska flytta hela högen? Nej, det är lite bal på slottet över det här beroendet. Brygg en kopp kaffe när barnen gått och lagt sig, slå dig ned framför Hemnet, flytta in i de olika bostäderna; se dig själv skrida i designertofflor sippandes en extrastark espresso, i ridbyxor utanför herrgården med tillhörande stall eller i gummistövlar med blåbärskorg framför det lilla torpet…
Oförarglig verklighetsflykt? Nja, I am not so sure. På en hälsosajt läser jag att den gemensamma nämnaren för alla former av beroende är att vi tar till en yttre åtgärd för att kompensera ett inre problem. Ett beroende handlar om ett vanemässigt beteende som vi inte upplever att vi klarar oss utan.
Så: Jag är ett solklart fall! Någon avvänjningskur hittar jag dock inte hur jag än letar så det verkar inte bättre än att jag får klara av det själv. Cold turkey är inget alternativ, det har jag alldeles för svag karaktär för, så då återstår en nedtrappningskur. Om den fungerar kanske jag kan göra business av den?
Jag tänker mig den något så här:

1)Ändra inställningar på Ditt Hemnet. Radera alla noggrant inlagda uppgifter om pris, storlek och område och känn hur oron sprider sig i kroppen när du inte hittar lägan du (i fantasin) flyttade in i förra veckan.

2)Kolla in bostäder som ligger flera mille över ditt maxtak och just när njutningsklimax är nära byter du raskt till prisstatistiken över ditt eget område. Kontemplera en stund över mellanskillnaden och boka ett möte med din bankman.

3)Spärra Hemnet som barnförbjudet material och intala dig själv att nu är det dags att skaffa sig ett liv även om du vet att det i längden är omöjligt.

Tomten jag vill ha...

Nu skriver vi önskelistor för fulla muggar. Vi flyttar från 130 till 90 kvadrat så det mest naturliga vore väl att vi skrev listor på vad vi måste göra oss av med. Och det ska vi naturligtvis göra. Men först ska vi njuta några dagars barnslig glädje över att vi i grevens tid, fem veckor innan utflyttningsdatum, skrivit kontrakt på en superfin trea. Hurra!

Överst på Engelsmannens önskelista står ordet Flatscreen. Här på landet hyser vi två tjockisar men de kommer bli utskrattade av de vackra smalisarna i stan så de får köras till återvinning istället.

På min lista står det Gräddvit cykel. Här på landet cyklar vi aldrig, uppförsbacken upp till byn är för brant. Vi går eller (alldeles för lättvindigt) åker bil. Men i stan, där ska jag ha en cykel som kan ta mig till jobbet, som kan hämta på dagis, som kan parkeras utanför gymmet (Jag sa väl att det var en önskelista?) Och gräddvit ska den vara för det är det oskrivna bladets färg.

Vad Lilla H önskar sig har vi inte lyckats sätta fingret på. Alldeles nyss berättade vi för honom att vi ska flytta och att mamma och daddy och alla hans leksaker självklart ska följa med. Han kontrade med att han vill ta med sig sin säng. Som ni ser på bilden kan det bli problematiskt.

En sommar och en fasadmålning senare

Jag minns att jag beundrade min nyplanterade kruka och tänkte att om inte den här får köparna på fall, då är de imbecilla hela bunten.

Engelsmannen misstänkte dock att en och annan kunde ha högre krav än så och ville helt plötsligt att vi skulle måla om hela fasaden inför husvisningen. Detta trots att vi redan homestylat i flera veckor och gick och lade oss med träningsvärk varje kväll. Det handlade tydligen om att maximizing the profit, increasing our chances och doing everything we can. Jag hyperventilerade såklart och ja, vi hade ett litet gräl. Men sedan vände jag huvudet inåt väggen och insåg att det ändå var han som skulle stå där uppe på byggnadsställningen de närmaste kvällarna.

Om det var krukan eller den glänsande fasaden som till sist fick köparen på fall låter jag vara osagt MEN de köpte det! Vi sålde det!

Och nu börjar det.