Visningar vi minns

Vi gick på en visning i våras, då när vi fortfarande undersökte marknaden, där vi slog oss i slang med en familj. De dök upp på samma visning som oss, två gånger samma kväll och de hade barnen med sig. Efter visning nummer två åkte vi hem medan de skulle beta av ytterligare objekt.
- Har ni letat länge? Frågade vi.
- Två år, svarade de.
Deras barn var luttrade, de hade med sig serietidningar och letade upp det lugnaste sovrummet.

Lyckligtvis slapp vi leta i två år, men många visningar blev det, uppemot ett tjugotal skulle jag tro. De flesta har jag tack och lov redan glömt men några har dröjt sig kvar av olika anledningar.

Den första lägenhet vi budade på lades ut till försäljning mitt i sommaren, strax efter att vår eget hus gått igenom besiktningen. Utgångspriset låg farligt nära vårt maxtak men vi chansade. ”Det är ju mitt i sommaren! Vem tittar väl på lägenhet då?”
Väldigt, väldigt många skulle det visa sig. Men vi trodde ändå på oss själva och gick runt med skeptiska ögon (obs! proffstaktik för att avskräcka övriga intressenter). ”Är det inte lite onödigt med två superutrustade badrum? Nog är det väldigt svårt att möblera ett rum på nästan 70 kvadrat?” Och så vidare. Inte förrän Ingvar Oldsberg (The Man, The Myth) klev in genom dörren insåg vi att slaget var förlorat.

Sedan följde en annan pärla. Den hade utsikt över vattnet, den hade en liten trädgård, den låg precis vid en lekplats, den hade pärlspont och vit diskho i porslin. Ja, den var så perfekt som en lägenhet kan bli. Dessutom hade vi en god marginal prismässigt. Trodde vi. 80 personer dök upp på visningen varav säkert 60 redan hade flyttat in i fantasin. Budgivningen rusade och mäklaren bad nästan om ursäkt. Fattas bara. En gås hade kunnat prissätta bättre.

Lägenheten vi skulle komma att skriva kontrakt på utmärkte sig genom att absolut inte utmärka sig. Den låg i ett område jag inte riktigt hade övervägt men jag hängde med för Engelsmannens skull. Jag visade god vilja. Och ja, så gick det som det gick och det gick ju bra.

Så här i efterhand känns det naturligtvis helt självklart att det skulle bli just den lägenheten och ingen annan. Lite som att föda barn faktiskt.